I renässansens Europa bestod den valuta (mynt) som användes i små länder som Genua, Hamburg, Venedig och Nurnburg ofta av mynt från andra länder (mynt präglade av det tysk-romerska riket, franska riket och olika furstendömen).
Det fanns växlingskontor i London, bland annat The London Royal Exchange, som grundades 1565. Många europeiska städer hade en Lombardgata där växlingskontor och pantbutiker samlades.
Antwerpen var ett finansiellt centrum och en stor hamnstad. Den fortsatte att vara det fram till den Westfaliska freden 1648, då man förlorade kontrollen över floden Scheldes inlopp till holländarna. Handel och finanser flyttade då till Amsterdam, där bankväsendet utvecklades.
År 1609 grundades Amsterdambanken, som var en affärsbank som garanterades av staden Amsterdam. Amsterdambanken var föregångaren till den första centralbanken, som grundades i Sverige.
Banken tog emot utländska mynt och gav ut bankkrediter, s.k. bankpengar, till insättarna. Samtidigt bestämde staden att alla räkningar över 600 guiders (floriner) skulle betalas med bankkreditpapper i stället för med mynt. Denna förordning tvingade alla handelsmän att ha ett bankkonto i banken. Dessa bankkreditiv var mycket mer stöldsäkra, eftersom de bara kunde lösas in i banken liksom om någon olycka skulle inträffa, t.ex. brand. Dessa bankkreditiv ansågs därför ha ett större förtroende än de klassiska mynten. Bankkreditiven löstes därför sällan in mot mynt i banken och dess handlingar blev nästan som sedlar.
Bankerna gav också insättarna kredit för guld eller silver som deponerats i banken. Denna kredit skulle efter sex månader växlas in mot banklån av motsvarande värde. Bankerna var tvungna att ta ut en avgift för att deponera guldet och silvret. Lånet kunde således förlängas genom att avgiften betalades till banken var sjätte månad. Om låntagaren inte betalade avgiften eller hämtade ut sitt guld, övergick guldet i bankens ägo och låntagaren fick behålla lånet.
Amsterdam var ett av världens finansiella centrum fram till den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vid den tiden var hamnarna i Amsterdam, Hamburg och London de viktigaste handelscentrumen.
Under denna period växte de stora indiska kompanierna upp och var baserade i dessa länder (Västindiska kompaniet i Göteborg).
När Adam Smith publicerade sitt verk ”Wealth of nations” 1776 genomgick bankväsendet en betydande utveckling. Det nya systemet med privat ägande och investeringsrätt innebar att statens tidigare dominerande roll i utrikeshandeln kraftigt reducerades.
År 1657 grundade Johan Palmstruch en växelbank efter att ha fått en oktroj av Karl X Gustav. 1659 började banken ge ut lån mot ränta med stöd av ett andra oktroj från kung Karl. 1661 ställdes banken inför problemet att betala ut insättarnas värdetillgångar i banken. Palmstruch uppfann därför kreditnotan, en allmän skuldsedel som banken kunde växla in mot mynt. Dessa sedlar var föregångare till moderna sedlar. 1664 stängdes banken på grund av att banken gav ut fler sedlar än den hade täckning för, och utgivningen av sedlar förbjöds i landet. Riksdagen i riket tog över verksamheten och organiserade dess nedläggning. De var nöjda med bankens kvarvarande verksamhet och fortsatte att driva den under eget namn – Riksens ständers bank. Banken anses därför vara världens första centralbank.
När Bank of England 1694 fick tillstånd att ge ut sedlar m.m. innebar det att de små handlarna – bankirer, penningväxlare och guldhandlare – förlorade en del av sin verksamhet.