Milton Friedman grundade Monetarism på 1960-talet och är en ekonomisk teori som betonar den centrala rollen av penningpolitik för den ekonomiska utvecklingen. Teorin blev särskilt inflytelserik under 1970-talet och Friedman mottog samtidigt Nobelpriset i ekonomi 1976. Dess grundläggande idé är att förändringar i penningmängden är den viktigaste orsaken till förändringar i BNP, alltså att det är penningmängden i ekonomin som har en direkt inverkan på prisnivåerna och den ekonomiska tillväxten. Bankernas skapande av det allmänna betalningsmedlet (pengar) är en variant av monetarism.
Det primära målet enligt monetarismen är ekonomisk politik för att upprätthålla en stabil tillväxt i penningmängden för att undvika inflation eller deflation. Förespråkare av Monetarism menar att om penningmängden ökar för snabbt kan det leda till inflation, medan en för snabb minskning kan leda till deflation, och att båda dessa scenarier anses vara ogynnsamma för ekonomin.
Monetarismen förespråkar oftast användningen av centralbankens verktyg, som räntesatser och öppna marknadsoperationer, för att kontrollera penningmängden och därigenom påverka ekonomin. Genom att justera räntesatserna och manipulera penningmängden kan centralbanken, enligt monetaristiska principer, stabilisera prisnivåerna och främja ekonomisk tillväxt.
Denna teori är ofta i motsats till den keynesianska ekonomin, som fokuserar på statens roll i att påverka efterfrågan i ekonomin genom användning av finanspolitiska åtgärder som offentliga utgifter och skattesatser. Monetarismen betonar i stället att penningpolitiken är den mest effektiva och lämpliga metoden för att hantera ekonomiska utmaningar. Sammanfattningsvis fokuserar monetarismen på att balansera penningmängden och skapa en stabil ekonomisk miljö som gynnar både producenter och konsumenter.
En användare av monetarism som försöker finjustera penningpolitiken säger att om den verkliga tillväxten är begränsad till 4%, så är den ideala politiken om penningmängden växer med 4%: omsättningshastigheten på pengar är konstant och prisnivån är konstant. Detta ger maximal realtillväxt och ingen inflation. Teorin förefaller som ganska enkel så länge pengarnas omsättningshastighet är konstant. Men – att betalningsmedlet består av enskilt kontrollerad räntebelastad skuld – vilket skapar ett tillväxtkrav grundat på den räntekostnad som ackumuleras över tid – väljer man att bortse ifrån i teorin – och den är därmed inte applicerbar på verkligheten.
Det visar sig dessutom att pengarnas hastighet i verkligheten inte är konstant – till skillnad från i Friedmans avhandling. Pengarnas omsättningshastighet är den faktor som Centralbanken inte kan kontrollera. Hur är det möjligt att Friedman kan ha missat det? Därmed kan man bestämt ifrågasätta Nobelprisets legitimitet.
Hastighet på pengar är en psykologisk parameter. Den beror på hur en person känner för sina ekonomiska utsikter. Det kan inte kontrolleras av Centralbankens pengapress. Den mäter hur mycket pengar som spenderas från människor till företag.
Vi kan ta exemplet att vi betalar en servitör i dricks. Servitören kan då använda den dricksen för att betala för en Taxi. Taxi-chauffören kan då betala sitt drivmedel med de pengarna. Denna typ av hastighet på pengar stimulerar ekonomin – även om det i grunden egentligen måste handla om rent realekonomisk produktiv verksamhet om analogin skall vara meningsfull.
Hastigheten har kraschat under de senaste 20 åren. Från sin topp på 2,2 1997 föddes skuggbanksystemet ur livmodern hos Blythe Masters (varje dollar stödde 2,20 $ av den nominella BNP), sen sjönk den till 2,0 år 2006 strax före den globala finanskrisen och kraschade sedan till 1,7 i mitten av 2009 då krisen nådde botten.
Hastighetskraschen slutade inte med ”marknadskraschen”. Istället fortsatte den att sjunka till 1,43 i slutet av 2017 trots Centralbankernas ”penningtryckning och nollräntepolitik” (2008–15). Mer pengar till den finansiella delen av ekonomin skapade bara finansiell tillgångsprisinflation och att sänka räntan var alltså nödvändigt för att inte räntekostnadstillväxten skulle skapa förluster i bankernas balansräkningar.
Under Covid-/Coronapandemin fortsatte hastigheten att sjunka till 1,37 i början av 2020.
När hastigheten närmar sig noll närmar sig ekonomin noll. Pengaskapandet är då helt impotent även teoretiskt. Det finns i modern mening ingen ekonomi utan hastighet – det vill säga att pengar rör sig. Att nya räntebelastade skulder som betalningsmedel går direkt till att betala för tidigare skapat betalningsmedels räntekostnader – är ingenting som någon bör tro på som långsiktigt hållbart.
Därmed drar vi slutsatsen att Covid-/Coronapandemin inte är orsaken till att ekonomin nu kraschar – det är den inbyggda funktionen i systemet – tillväxtkravet på grund av skenande ackumulerade räntekostnader – som är orsaken till att ekonomin kraschar.
Det är alltså så att även ur perspektivet av måttet på betalningsmedlets hastighet, så är systemet nu ovillkorligt och räddningslöst skuldmättat. Teorierna om hastigheten på pengar tycks därför vara en kuliss för att vilseleda. Annars borde väl någon ha informerat oss om sakens sanna natur?
Tillväxtkravet är vad det är utifrån räntebelastad skuld som betalningsmedel.
Pengarnas hastighet (Velocity of money)
Pengarnas hastighet mäter antalet gånger som en valutaenhet används för att köpa varor och tjänster inom en given tidsperiod. Med andra ord, det är hur många gånger pengar byter ägare. Begreppet relaterar till storleken på ekonomisk aktivitet till en given penningmängd, och penningväxlingshastigheten är en av de variabler som bestämmer inflationen. Måttet på pengars hastighet är vanligtvis förhållandet mellan bruttonationalprodukten (BNP) och ett lands penningmängd.
Om pengarnas hastighet ökar, sker transaktioner mellan individer oftare. Pengarnas hastighet förändras över tiden och påverkas av en mängd olika faktorer.
På grund av finansiella transaktioners natur kan pengarnas hastighet inte bestämmas empiriskt.