År 1609 grundades Amsterdamsche Wisselbank i Amsterdam efter italiensk förebild. Detta var en vidareutveckling av bankväsendet. Staden Amsterdam tog initiativet för att underlätta handeln över gränserna.
Sveriges första bank, Stockholm Banco, grundades 1656. Riksbankens föregångare var den första banken som utvecklade Amsterdammodellen och skapade kredit inte bara genom att hantera växlar utan också genom att låna ut pengar. Rikskanslern Axel Oxenstierna spelade en viktig roll vid 1642 års riksdag och betonade bankernas nytta för människor i behov av sparande eller lån.
Stockholms Banco upplöstes 1664 och fyra år senare beslutade riksdagen, bestående av adel, prästerskap och borgare, att återupprätta Stockholms Banco under namnet Riksens Ständers bank. Detta var föregångaren till dagens Riksbank; 1867 bytte Riksens Ständers Bank namn till Sveriges Riksbank. Under 1800-talet ökade efterfrågan på krediter inom företagssektorn. Flera privata banker grundades, bland annat Stockholm Enskilda Bank, och Sverige hade snart ett välutvecklat banksystem med ett 30-tal privata banker.
Palmstruchska banken (officiellt Stockholms Banco) var den första svenska banken och grundades 1656 av Johan Palmstruch från Lettland med Karl X Gustafs godkännande. Tanken bakom grundandet av banken var att den skulle fungera som en statlig institution för att anskaffa kapital, till exempel genom att ge ut kreditnotor.
Det uppsving för näringslivet som Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas ekonomiska politik hade lett till gjorde att det behövdes en bank som kunde samla kapital och låna ut till personer med entreprenörsanda och ekonomiskt ledarskap. Det rådde stor brist på kapital och räntor på upp till 20 procent togs ut på lånade pengar.
Gustav II Adolf hade tagit upp frågan redan 1619 när han föreslog att en bank skulle inrättas för representanter för borgarklassen, men det var Johan Palmstruch från Riga, kommissarie i Kommerskollegium, som tog initiativet. Med erfarenheten av det rika ekonomiska liv som blomstrade i Östersjöområdet reste han till Sverige och 1656 fick han förmånen att etablera valuta- och kreditbanker i Stockholm och andra svenska städer.
Mellan 1661 och 1666 gav denna bank ut kreditsedeln, den första sedeln i Europa. Dessa kreditsedlar var mycket lättare för allmänheten att använda än de stora kopparplåtar som hade getts ut sedan drottning Kristinas dagar, och var så populära att de under en tid betingade höga priser och även betalades med överpris.
Banken började ge ut lån i form av sedlar, men insättningarna i kopparmynt matchades inte. Därför sjönk värdet på kopparmynten. Allmänheten var orolig för värdet på sedlarna och skyndade sig att ta ut dem, vilket ledde till att banken tvingades stänga. På den tiden insåg man inte att pengarnas värde hade något att göra med mängden utgivna sedlar, och bankens styrelse stod helt oförstående inför varför banken hade gått omkull.
Under nästa riksdag 1664 beslutade överhuset att avskaffa sedelmyntningen för att förhindra att denna situation uppstod igen. Sedlarna drogs gradvis in under årens lopp, vilket ökade deras värde, men direktörerna kunde fortfarande inte förstå hur detta var möjligt. Beslutet att avskaffa sedlarna fick stå fast.
I ett mål i hovrätten hävdade Palmstruch att andra personer på Stockholm Banco hade en del av skulden. Dessa kunde dock inte åtalas eftersom de tillhörde landets mäktigaste elit, däribland statsminister Magnus Gabriel de la Gardie, finansminister Gustaf Bonde, Seved Bååt, Schering Rosenhane och statssekreterare Christer Bonde. Palmstruch själv dömdes att ”riskera sitt liv” för att täcka underskottet i bankens kassa. Han hade redan suttit i fängelse i flera år när han dömdes. Han benådades kort före sin död.
År 1668 grundades Riksens Ständers Bank, som så småningom skulle komma att bli Sveriges Riksbank. Beslutet fattades av riksdagen 1668. Den nya banken styrdes av delegater från tre stånd: adel, prästerskap och bönder. Bönderna vågade inte engagera sig i den nya banken.
Huvuddelen av kronans inkomster, så som stora sjötullen, kopparräntan och myntverkets vinster, överfördes till den nya banken. Den nya banken blev ett oflexibelt kreditinstitut med strikta regler, bland annat en fast ränta på 6 procent och krav på ssäkerheter i form av guld, silver, pärlor, smycken, koppar, tenn, järn, socker, salt, beck och tjära.