De första bankerna som liknar dagens banksystem grundades på 1100-talet. Vid den tiden förvarade riddare sina pengar i olika slott i Italien. Ett system av slott skapades i Italien och Palestina. Riddare som satte in pengar fick ett depositionsbevis som visade hur mycket de hade satt in i ett visst slott. De kunde sedan hämta ut pengarna från ett annat slott i Palestina eller i Italien som ingick i systemet. Insättningsbevisen kallades för växlar. För riddarna hade detta system många fördelar, som att de inte behövde resa med hela sin förmögenhet och att de slapp risken för stöld.
Under 1200-talet började även köpmännen att använda sig av växelsystemet. På den tiden var det förbjudet att använda ränta, men köpmännen hittade ett sätt att komma runt detta. De utfärdade växlar med en fast summa pengar som stod på växeln. Den som undertecknade växeln, som var ett skuldebrev, skrev dock under på att han var skyldig mer än det angivna beloppet. Växeln kunde sedan lösas in i en annan stad mot det belopp som stod på växeln, och mellanskillnaden blev en form av ränta, även om användningen av ränta inte var offentligt sanktionerad.
Köpmän som lånade ut pengar mot ränta blev rika. Familjen Medici var en av långivarna och började låna ut pengar till de italienska furstarna. Det kostade mycket pengar att öppna ett palats och leva ett lyxigt liv. Endast genom att låna från bankirer som Medici kunde de fortsätta att leva i lyx. Det var dock inte helt säkert för bankirerna att låna ut pengar till furstarna. Om furstarna inte ville eller kunde betala tillbaka pengarna kunde bankirerna dödas eller skickas i exil. Därför krävde bankirerna högre räntor och andra faciliteter för att skydda sig själva. Det var först efter medeltiden som räntan blev helt accepterad i vår kultur.