I början av 1000-talet i Europa började valutahandlare utfärda värdebevis som var användbara på vissa marknader. Resande köpmän kunde därför förflytta sig mellan olika marknader med dessa värdebevis utan att behöva bära på lådor med guld, koppar eller andra betalningsmedel. Om en bank kontrollerade värdebevisen kunde de lösas in på bankens kontor.
På 1100-talet fick köpmännen kreditivbrev. De genuesiska köpmännen ingick ett avtal om att låna en viss summa pengar och att vid ett senare tillfälle återbetala den till ett ombud för banken i Konstantinopel. På så sätt kunde köpmännen köpa varor, transportera dem till Konstantinopel, sälja dem där och göra en vinst och sedan betala tillbaka pengarna till bankens ombud. Sådana kreditavtal blev allt vanligare under 1100-talet.
Dessutom utfärdade lokala feodalherrar kreditiv som gällde i deras respektive län: under 1100-talet och därefter hade många feodalherrar egendomar i både England och Frankrike.
Kreditiven/värdehandlingarna var en slags föregångare till dagens sedlar.
Venedigs bank, som grundades 1157, var början på det moderna banksystemet. Det var dock inte förrän i slutet av 1400-talet som denna institution blev en bank i ordets rätta bemärkelse. Banken förstördes av den franska invasionen (Napoleon) 1797.
Många forskare tror att det moderna banksystemet utvecklades från de florentinska penningutlånarna, som var kända i hela Europa redan på 1300-talet. Dessa banker var kända under namnen Acciajuoli, Bardi, Peruzzi, Pitti och Medici.
Venetianska banker tog emot checkar, depositioner (insättningar av värde) och lån från köpmän. Dessa var prototypen för det moderna bankväsendet.
På 1200-talet blomstrade långdistanshandeln med jordbruksprodukter, fisk, ull, salt och läder i Europa. Även handeln med Mellanöstern, varor från Kina och Indien ökade.
Påvedömet blev mycket aktivt inom vissa typer av bankverksamhet. Undersåtarna var tvungna att betala skatt till påvedömet, och en genuesisk familj fick i uppdrag att driva in dessa avgifter. I Avignon, där påven satt på 1300-talet, sägs det ha funnits 43 kontor som representerade olika italienska banker.
Organisationer som Tempelriddarna, som deltog i korstågen, utfärdade legitimationshandlingar som kunde lösas in på alla medlemmars slott och gods.
Under korstågen började europeiska kungar och kristna organisationer som Tempelriddarna att samla in stora summor pengar för att utrusta dessa krigståg. Denna massiva insamling och transport av stora summor pengar ledde till att man började ge ut värdehandlingar som kunde betalas av respektive institution.
1307 arresterade kung Filip IV av Frankrike de franska tempelriddarna, som hade börjat fungera som landets inofficiella statsbank. Han beslagtog deras tillgångar. Några år senare förvisade han de italienska bankirerna och konfiskerade ett stort antal av deras kreditiv på stora summor.
Den världsliga makten berövade de kristna organisationerna en del av deras ekonomiska makt, på motsvarande sätt som Gustav Vasa hade förbjudit den katolska kyrkan i Sverige på 1500-talet.
På 1300-talet fanns italienska banker i hela Europa. 1401 utvisade Aragonien dem, 1403 förbjöd England dem att verka och 1409 fängslade och utvisade Flandern genovesiska bankirer.
År 1401 grundades Barcelonabanken och 1407 grundads Saint Georgesbanken i Genoa. Genoa var troligen platsen för korstågens embarkering och kontakt med det kristna Nya Jerusalem.
Den italienska banken Lombards hade kontor i många europeiska städer. I Florens vann bankirerna i domstol rätten att få ränta på det kapital de lånade ut.
År 1413 blev familjen Medicis bank utsedd till påvens bank.