Genom kungörelsen den 14 januari 1824 möjliggjordes bildandet av privatbanker genom kravet att företag med syfte att låna ut pengar måste ansöka om tillstånd hos kungliga majestäten, följt av bolagsregler och utlåningsregler där oktroj (tillstånd att bedriva bankverksamhet) kunde beviljas för upp till 10 år.
Enligt kungörelsen var tanken att endast låna ut eget kapital och upplånade medel. När ”Skånska privatbanken i Ystad” (senare Skånska enskilda banken) började sin verksamhet 1831, började de även emittera sedlar. Enligt Nordisk familjebok från 1928 ansågs detta vara själva grundvalen för bankens bildande, det vill säga intresset för sedelutgivning.
Banken gav ut sedlar i belopp upp till 20 Riksdaler eller mindre som räntefria depositionsbevis, vilket inte stöddes av staten.
Införandet av guldmyntfoten i Sverige 1874, i linje med resten av världen, medförde skärpta regler för bankerna. Krav infördes på att en viss del av säkerheten för sedelutgivningen skulle finnas i form av guld. Staten började beskatta sedelutgivningen, vilket ledde till protester från bankerna, som dock tvingades ge med sig. Riksbanken tog över hela verksamheten, och från och med 1903 cirkulerade endast sedlar utfärdade av Riksbanken. Som kompensation fick bankerna tillgång till förmånliga krediter från Riksbanken.
År 1850 fanns åtta svenska privata banker. Under 1850-talet började svenska aktiebanker bildas, i enlighet med aktiebolagslagen från 1848. Det var först 1886 som en särskild lag om bankaktiebolag infördes. År 1909 fanns det 84 affärsbanker i Sverige, varav 66 var aktiebolag. 1911 introducerades lagen om bankrörelse, som kategoriserade bankerna som antingen aktiebolag eller som enskilda banker med solidariskt ansvar. År 1933 fanns endast 20 bankaktiebolag kvar i landet, efter att många hade fusionerats eller blivit uppköpta.
Förutom affärsbanker fanns även kreditkassor kopplade till lantbruket samt sparbanker. Postsparbanken etablerades 1884 och växte snabbt genom att hantera postgirots verksamhet som inleddes 1925.