Pengar, det allmänna betalningsmedlet som alla människor förhåller sig till och rättar sig efter. Eftersom penningmängden för räntan aldrig skapas med lånet, tvingas företag och privatpersoner ständigt ta upp nya lån som ersättning för amorteringar och räntor, vilket ger ett växande skuldeberg, med stagnerande realekonomi och miljardvinster till finanssektorn som följd. En rimlig fråga att ställa sig i och med detta är: hur påverkar det demokratin?
En bank säljer på oss våra egna skulder som vi får betala ränta på för att använda som betalningsmedel. Sen 1931 har den här formen varit implementerad i vårat samhälle. De senaste åren har vi sett hur banker kunnat göra historiskt stora vinster till rekordlåga räntenivåer. Det måste väl ändå vara det tydligaste beviset på att samhället är mättat på skuld?
Banksystemet och skapandet av pengar, aggregerar räntekostnadstillväxt, vilket innebär att om bankerna får vinstmaximera hur mycket de vill, så äger bankerna till slut allting på nolltid. Men för att bromsa denna utveckling så kom den amerikanska president Roosevelt på den geniala idén att han skulle sätta en bromsfunktion på kreditexpansionen.
En kreativ svensk estradör, vid namn Karl Gerhard, skrev en melodi om detta; ”Gullregn över stan”, där han beskriver händelseförloppet i en av verserna:
”Kära dollar kyskhetsbälte,
har du fått av Roosevelte,
när du faller,
blir det ta mig fan,
lite gullregn över stan”.
I versen som Karl Gerhard sjunger, refererar kyskhetsbältet till oskulden. Kort betyder det, för att det inte skulle bli omfattande skuldsättning, satte man på det ett kyskhetsbälte, för att bevara oskulden. Bromsklossen/kyskhetsbältet innebar att investmentbankerna inte fick blanda spekulationsdelen, det vill säga aktiehandel, derivathandel och optionshandel med traditionell bankverksamhet – som alltså är in- och utlåning.