Den verkliga – reella – delen av ekonomin bygger på att människor producerar och förädlar, till skillnad från den finansiella ekonomin, som bygger på icke-produktiv aktivitet som spekulation, ränta och prisbildning. Den finansiella ekonomin blir oundvikligen en växande belastning för realekonomin när den baseras på vinstmaximering och banksystemets egennytta – att berika sig själv på bekostnad av alla andra.
Det är sällan som man belyser skillnaden mellan realekonomi och finansiell ekonomi. Det är som att man vill få oss att tro att det inte är samma sak. Detta eftersom löner och priser på mat inte stiger lika snabbt som huspriserna, får folk att tro att bostaden blir värd mer. Men så är inte fallet. Det som istället sker, är att pengarnas köpkraft minskar.
Realekonomin lider ständig brist på pengar (betalningsmedel) eftersom räntekostnaden på betalningsmedlet i sig suger ut pengarna därifrån till den finansiella ekonomin. Det ser vi genom att priserna på bostads- och aktiemarknader ökar som om det vore hyperinflation. Vilket det faktiskt är – i den delen av ekonomin. Hur länge ett sådant tillstånd håller kan man blicka tillbaks historiskt och dra slutsatser av.
Eftersom pengarna försvinner från realekonomin blir förhållandet det omvända där – deflation inträffar alltså. Detta leder till att konkurrensen ökar om denna minskande penningmängd, så priserna hålls nere tills man kommer till en brytpunkt och det inte längre finns några marginaler att skära i. Då kommer de med störst behov, men även de med mest finansiella muskler, att öka priserna, vilket år 2019 började reflekteras på matpriserna. Sveriges Radio rapporterade den 15 augusti 2019 att inflationstakten sjönk från 1,7 procent i juni till 1,5 procent i juli. Men när det gäller just matpriserna steg priserna mer än övriga priser.